Förhoppningsvis är inte detta mitt sista blogginlägg i alla fall

Jag gillar inte en kan dö när som helst-inställningen, men när en närmar sig ålderns höst blir denna pessimistiska livsåskådning onekligen allt mer realistisk. Förr eller senare kommer allt jag gör att vara för sista gången. Jag undrar om det kommer att kännas sorgligt. Kommer jag gråta eller inget ana? När jag inte lever får ni se.

På rasism vill jag räcka upp varför?

Jag tycker att skolrummets nödtecken, den uppsträckta handen, ska vidgas till en internationellt erkänd signal om att hjälp efterfrågas. Ibland använder jag tecknet på jobbet. Ingen gång har den signaleringen fungerat på egna ben, men adderar jag ett hjälplöst utrop så händer det allt som oftast grejer. Saken är bara den att jag tror att ett rop på hjälp hade fungerat också utan uppsträckt hand, så i själva verket är handens effektivitet utanför skolmiljö ca noll...

När jag var yngre hände det ett par gånger att jag lekte nödställd på badstranden och skrek HJÄLP HJÄLP. Så får en inte göra, sa alltid pappa. Ropa bara på hjälp om du verkligen behöver hjälp. Där tänker jag att handuppräckningen kan komma in. Om jag blir rånad på stan så skriker jag HJÄLP HJÄLP, men om jag bara inte förstår stressen i Stocholms lokaltrafik så räcker det att räcka upp. Då kommer någon hjälpvillig och förklarar: "de vill bara hem, stackarna". Perfekt enkelt.

Andra saker som jag skulle behöva räcka upp på:
Varför fixar ingen trafiksituationen kring Scania i Södertälje?
Varför är Oatlys produkter så dyra?
Varför tappade en tjej plasten från sitt cigarettpaket på marken och lät det ligga, vid busstationen Granpark klockan 1103 idag?

Den nya tekniken sabbar samhället

Jag måste tyvärr ställa mig på den konservativa sidan i teknikfrågan. Allt detta nya moderna har fått oss människor att bli inåtvända och egoistiska. Alla lever i sina egna bubblor, där den egna vinningen går före allt annat.

Till exempel:

I går gick jag in på McDonalds för att "ladda batterierna". Jag köade, betalade och fick min dubbla cheeseburgare. Samtidigt som jag var på väg ut var en kvinna med barnvagn på väg in. Jag såg en chans att sprida lite medmänsklig värme och klev fram för att hålla upp dörren.

Då, från ingenstans, stormar en gumma med rullväska fram och trycker på dörröppnaren. Där står jag plötsligt som en onödig idiot och håller upp ingenting. Kvinna och gumma rultar in och kvar blir jag. Bortglömd och bortgjord. Den medmänskliga värmen brann inne.

Teknikens under... Visst, men till vilken kostnad??????