Förhoppningsvis är inte detta mitt sista blogginlägg i alla fall

Jag gillar inte en kan dö när som helst-inställningen, men när en närmar sig ålderns höst blir denna pessimistiska livsåskådning onekligen allt mer realistisk. Förr eller senare kommer allt jag gör att vara för sista gången. Jag undrar om det kommer att kännas sorgligt. Kommer jag gråta eller inget ana? När jag inte lever får ni se.